Att landa med stil och finess

Hej! I denna orealistiska röra som världen är nu tänker jag dela med mig av mina funderingar om andra saker än virus och elände. Lite tankar om ridlära, rätt upp och ner.

Det finns oftast fler sätt att förklara en företeelse. Själv använder jag gärna bildspråk för att försöka tydliggöra ridningens alla mysterier. En dag när jag skulle förklara varför och hur hästen hamnar i framvikt använde jag skottkärran. Alltså vad som händer om jag lastar skottkärran fel och kör den i en nedförsbacke. Det är sällan lösningen att försöka springa fortare då för att hitta balansen igen.

Igår när jag skulle förklara hur en volt ska ridas hamnade Göteborgs fina spårvagnar i fokus. Vem vill åka i en spårvagn som inte håller sig kvar i sina spår? Att lära ut handlar inte så mycket om att, utan hur något ska göras och framförallt varför. Det kan vara svårt att hitta rätt ord.

Förhållning är ett uttryck det finns många tolkningar av. Hur ska jag få min häst att förstå hur den på bästa vis ska växla ner i tempo, byta gångart i balans eller stanna? Jag skulle kunna fylla en mindre bok med alla förklaringar jag fått om hur det är tänkt att en förhållning ska göras. För att sen inte tala om hur hästen ska förstå vad den förväntas göra.

Vad ingen vill med en förhållning är att hästen "hamnar på näsan", alltså i handen på ryttaren och i framvikt. Tyvärr är det ett vanligt resultat. Utan att det är statistiskt säkerställt kan jag säga att det vanligaste problemet ryttare upplever är att hästen hänger i handen. Förhoppningsvis inte alltid men tillräckligt ofta för att det ska bli obekvämt och tungt att rida.

Hästen gillar definitivt inte bli dragen i munnen eller få huvudet fixerat i någon position. Så det gäller att lära sig att hantera tygeln med finess. Bett och snören av olika sort löser sällan eller aldrig problemen.

Det finns ett gammalt uttryck jag tycker skulle användas oftare vid utbildning av både hästar och ryttare: "Hästens accepterande av bettet". Det bygger på att hästen fått tid att förstå sin del och att ryttaren har insett hur tygeln verkar som bäst.

En häst ska kunna klara att hålla balansen i alla övergångar, den ska inte hamna på näsan. Gör den det har det begåtts ett fel av ryttaren. Ganska enkelt att räkna ut. Sen är det bara att göra om och göra rätt.

En kväll i solnedgången var jag ute vid havet för att få lite fina bilder av en vacker kvällshimmel. Jag lyckades skrämma upp ett andpar, men inte mer än att de landade strax igen, lite längre ut. Kameran hann med även om kvalitén på bilderna blev sådär.

När jag satt hemma och tittade på bilderna i datorn kom jag på att det var en bra liknelse. Hästen behöver "landa", minska tempot eller stanna som en fågel gör när den ska landa på vattnet. Bromsa upp farten, sänka rumpan och landa mjukt på vattnet med rumpan först och huvudet över ytan.

Då är det funktionellt och dessutom vackert att se på. Sen kan de "simma" vidare om det är tanken. Egentligen ganska enkelt?

Nu när allt är upp och ner och det finns få tävlingstillfällen är det ett ypperligt tillfälle att träna, träna, träna. Förhållningarna kommer sitta som en smäck. Tänk på att du aldrig är starkare än en häst.
  
Lycka till!   
//Kajsa