Är det svårt eller bara lite mindre lätt?

"Det måste vara skitsvårt att vara tränare..."

Denna insiktsfulla reflektion kom från en av min ryttare häromdagen, efter att vi hittat en en avgörande anledning till varför ridningen krånglade. Ett bra exempel på att ridning är ett livslångt lärande, för den ryttaren har en lång karriär i bagaget.

Ja, det är svårt att vara tränare. Det är också svårt att vara ryttare och ännu svårare att vara häst. Hästen är ju inte riktigt medveten om att vi hittar på det ena och det andra i syfte att bli mer framgångsrika. Hästen är ju densamma som för flera tusen år sen, med en del mindre skillnader.

Att vara häst och försöka signalera till omvärlden att något gör ont kan också vara svårt. Särskilt när den halta hästen inte är halt-halt. Det där sista är inte mina ord utan sagda av den veterinär som försöker ringa in vad som gör ont på en av "mina" hästar.

Så det är bara att tillägga att det är svårt att vara veterinär. Den aktuella hästen har varit på fyra klinikbesök och nu tror sig veterinären ha hittat ursprunget. Det är en liten traumaskada som gör att hästen som inte är halt haltar. Det kan vara svårt att definiera vad den faktiskt gör. Det har varit rena detektivarbetet som långsamt gått framåt genom att checka av "följdfel", skador som kommit för att hästen avlastat ursprungsskadan.

När hästen nu förhoppningsvis kan börja rehab-ridas, i alla fall inom en snar framtid, kom ämnet "smärtminne" upp till diskussion. Har hästar verkligen ett smärtminne? Kan de fortsätta halta eller avlasta en "före-detta-skada" för att de har haft ont länge och tror att det fortfarande gör ont?

Jag har många gånger använt det uttrycket, sagt att hästen har ett smärtminne. Men eftersom jag ofta och gärna ifrågasätter det som sägs av vana eller av hävd har jag funderat över detta.

När veterinären gör en hältutredning och bedövar bort den led eller det område de tror ger hästen problem kan man ofta få se en häst som rör sig som den ska igen. Den rör sig korrekt,  lätt, rent och elastiskt och kan plötsligt kännas som en miljon att rida. Har hästen då drabbats av en tillfällig och total minnesförlust eller var tog smärtminnet vägen? Det funderar jag på.

Min tro är att hästen kan förknippa en plats eller en situation den sätts i med obehag, men jag tror inte den haltar eller avlastar av gammal vana. Den kanske kan vara mentalt spänd tills den känner att smärtan är borta och den processen tror jag dessbättre går fort.

Det är nedärvt i generna att hästen behöver kunna springa fort och se frisk ut, det är inget vi lyckats avla bort. En häst är ett flyktdjur och ser den halt eller allmänt skröpplig ut väljer vargen ut den till middag. Hästen i frihet gör som den alltid gjort ...

Jag funderar alltid över hur kunskap emellanåt sätts emot traditioner, hävd eller åsikter inom ridsporten. Vi "ärver" och använder uttryck och åsikter och vi drabbas lätt av sensationella trender. Vad som är gedigen och konstaterad kunskap är ibland svårt att sålla ut. Det finns säkert ett uns av sanning i det mesta men det gäller att ta sig en funderare emellanåt.

Nu kom jag in på ämnet rehab-ridning, det kanske nästa inlägg handlar om ...

                Rid väl, med förnuftet påkopplat!  // Kajsa