Angående sitsen

När jag är på jobbet och träffar nya elever pratar jag sits, sen sits och efter det lite mer om inverkan och sits. Jag anser att det är viktigt att försöka inverka på ett sätt som hästen kan begripa. Ingen lär sig nytt i ett nafs men för mig räcker det att jag känner att jag väcker intresset och får ryttaren att försöka. Sen gäller det för dem att öva.

Jag lovade att berätta den här historien för en ny ryttare som kämpade med sitsen idag. Vi hann inte med riktigt så nu kör jag en repris på ett favoritinlägg så jag håller mitt löfte lite i efterhand. Varsågod...

"Jag brukar ibland roa mina åhörare när jag gör mina clinics och föreläsningar med en god historia om när jag började min långa resa i sitskorrigering. Han som tog på sig den stora uppgiften var Richard White, en riktigt duktig tränare samt även Kyra Kyrklunds man.

Richard och jag inledde vårt långa sammarbete i början på 90-talet något år efter att han och Kyra flyttat till Sverige och Flyinge. Det finns mycket att berätta om den perioden och många roliga saker jag kan skratta åt nu i efterhand men DÅ, under de åren var jag inte så himla kaxig kan jag säga.

Det var ju inte så att jag var nybörjare när jag först kom till Richard. Jag hade tävlat upp till Intermediaire I på ett par hästar innan den hästen jag hade då och tyckte nog att jag hade lite koll, åtminstone på min sits.

Vid allra första träningtillfället i Stora Ridhuset Flyinge höll jag på att dö av syrebrist för jag var så fruktansvärt nervös att jag glömde att andas. Det var fullt av GP-hästar som piafferade runt mig, namnkunniga ryttare som bara ”gled” runt och såg tjusiga ut och så var det vi, Harley Davie aka ”Putte” och jag.

"You can trot on the circle” sa Richard och jag hade pluggat ridengelska i veckor så det kommandot förstod jag. Sen stod han där mitt i volten och tittade, helt tyst…

 "Change rein!"

Puh! det förstod jag också, går ju bra det här! Det flöt på fint i flera minuter, tyckte jag...

Sen kom det, jag tar det på svenska här men ni kan ju förstå hur det lät på engelska i mina svettnervösa öron.

”Kajsa, det ser ut som du sitter i en hammock och gungar, hur tänker du?”

Jaa, det var domen. Alltså inte mycket som var rätt och efter det började en resa som var lång, lärorik och fantastiskt rolig (emellanåt tårfylld) hela vägen.

Jag kan tillägga att i min ryttarkarriär innan jag träffade Richard hade det inte påpekats några större konstigheter med sitsen. Tvärtom så hade jag alltid fått beröm från de tränare jag ridit för, både svenska och en och annan tysk och bra betyg i tävlingsprotokollen. Men det var lite i en annan tid och nu i efterhand kan jag förstå varför det var som det var, vi hade helt enkelt halkat lite efter i dressyrens utveckling.

Jag fick börja med att korta mina stigläder, minns inte om det var två eller tre hål. Böja på knäna och sitta på rumpan istället för att luta mig bakåt eller LIGGA bakåt som Richard sa.

Sen fortsatte det; Justera tygellängden, dom är för korta och böj på armbågarna. Armarna nära kroppen, händerna här, rumpan där, SLUTA KLÄM MED SKÄNKELN. Foten parallell med marken och skänkeln rakt ner. Mjuka vrister och SLUTA DRA I TYGLARNA, lätt skänkel, DRA INTE i YTTERTYGELN! och så vidare och så vidare i tre dagar.

Omtumlad ända in i själen, yr i mössan av alla nya intryck, full med nya kunskaper och fullständigt övertygad om att jag inte passerat Richards nålsöga då det gällde fortsatt träning vågade jag ändå ställa frågan om jag fick komma tillbaka.

Richard tittade oförstående på mig och sa; ”Det är väl klart, hur ska jag annars se om du klara av detta?”

Han gillade min inställning och min häst, inte för att Putte var så himla begåvad utan för att han alltid försökte. "He has a hart of gold and there are some opportunities.”

Så rätt han hade om den hästen, den gode och allra bäste tränaren Richard.

Om bilden kan jag bara säga att jag har milatals med film från de där träningarna. Men i ett format som jag inte kan spela upp. Att någon skulle föreviga vårt arbete med kamera, det fanns inte. Detta är en skärmdump från den första träningen iallafall. Usel kvalitet men ett kärt minne.