All vallfärd måste komma till ett slut. See ya Wellington!

Hej alla Hippson läsare!!

Vi flydde vad som skulle bli en rekordkall natt (torsdag-fredag) i Florida med ett temperatur ras till under nollan, mot väder som naturligtvis är ännu kallare i New York.
Vår tjugofyra timmars resa norrut blev intressant för denna gång spenderade vi mörker timmarna i andra stater än på vägen ner, dvs norra Florida, Georgia, South Carolina med soluppgång i North Carolina/Virginia. Jag tragglade mig genom South Carolina med underhållning från RIX Fm MorronZoo! Det piggade verkligen upp!
Inlandsvägen ringlar sig på västra sidan av bergskedjorna Appalacherna och Blue Ridge Mountains vilket bjöd på många vackra vyer som vi susade förbi i mörkret förra veckan då vi sov och körde igenom Virginia.

Torsdagen var vår sista dag i Wellington. Det är lagom att åka hem när jag äntligen börjat hitta till Dunkin Donuts för en kopp morgonkaffe vars pris inte kräver en andra amortering på huset. Plus när damen i vaktkuren som håller koll på området där Wendy bor, äntligen har lärt sig mitt namn. Ja, då är det dags att ge sig av.

Efter att jag lämnade av Nina i stallet, tog de golf bilen och körde över till tävlingen för att gå banan. Sedan red hon fram Venice på hemmaplan, skrittade henne - eller smågalopperade på tvärsen är nog mer korrekt - till tävlingen.

Där hoppade de fram ett par gången och så var det dags. Klassen hette Training Jumper, precis som dagen innan, men de här hindren var närmare en meter. Det var en sann "Training" klass, allt de ville se var en felfri runda. Tidsfel räknades självklart, så de fick allt rida på ändå. Alla som red felfritt "vann".

Det är ju ett bra koncept så ryttarna kan satsa på vägval, avstånd och lämna lite av nervositeten utanför banan.

Nina var lite besviken för hon gillar spänningen i omhoppningen.
Hon red heta Venice perfekt och hade än en gång anledning att vara stolt!

Wendy och Perry kunde inte vara nöjdare med Ninas insats efter så kort tid med ponnyn. De skickade hem henne med en broschyr om tävlingarna i Aiken, SC, i april. Ifall vi kunde tänka oss ha vägarna förbi. Jojo, så är det, man vet ju aldrig när man är ute och kör var man hamnar. Ungefär.

Jag hann med ett sista besök i mina kompisars stall och fick ännu en inblick i det hektiska liv de lever där i Wellington. Det låter glassigt att övervintra i Florida, men det är helt klart intensivt med tävlingar varje helg och hästar utspridda i tre stall (Karins Curt måste vara uppstallad på tävlingsplatsen, Global, när hon rider en CDI).

Karin och Stina tror att de bestämmer i stallet. Säg hej till Hector....

Men men. Som jag föreslog i mitt första inlägg så är ju tjugo plus att föredra framför femton minus. Eller något åt det hållet.

Jag skriver det här i bilen. Vi har nu nått New Jersey och trafiken tätnar mer och mer ju närmare New York city vi kommer.
Så jag säger tack för mig för denna gång. Jag hoppas att ni fann inblicken till Wellingtonlivet på en ponnymammas nivå intressant.

Till sist vill jag citera killen som säljer kaffe till ryttare och skötare i stallområdet på WEF.
"Those horse people are crazy, it takes a lot of zen and yoga to stay sane here."

Tack och hej!
Kajsa E