Havrepappa möter sin största idol

I alla år så har jag hyllat Gymkhanan som årets höjdpunkt i Scancinavium. Jag har stått i arenan och älskat all action och att publiken är så vild och galen. Jag har tyckt att det är halsbrytande manövrar som de tävlande utför, och varenda år så har jag sett den här tjejen vara med.

I år tog jag mod till mig och pratade med henne en stund efter tävlingen. Det här var min absolut sista chans eftersom detta var hennes sista landslagstävling i gymkhana. Hon säger själv att hon börjar bli för gammal, hur man nu kan vara det vid 21 års ålder? Hon skulle bara veta hur många saker som man är för gammal för när man når min höga ålder.

Hennes namn är Caroline Claeson och är precis som jag från den gudomliga staden Göteborg. Ponnyn som hon rider på heter Mr Polo, även om ett mer passande namn kanske hade varit Mr Gymkhana? Jag frågar om hon skall sälja honom nu när hon skall sluta med sporten, men hon säger att hennes mamma vägrar, hon vill ha kvar "den förvuxna taxen".

När jag undrar vad hon skall göra istället, nu när hon tycker att hon är för gammal så svarar hon att hon skall satsa på hoppningen istället. Hon har två hopphästar hemma och hennes mål är SM. Det är klart att hon skulle vilja komma tillbaka till Scandinavium och tävla i hoppning här men att hon inte har dom ekonomiska resurserna som krävs för att kunna köpa en häst som kan vara med här.

Personligen skulle jag inte bli förvånad om Caroline faktiskt skulle komma så långt i sin hoppkarriär att hon skulle kunna tävla här för jag har sett hennes ögon när hon tävlar i gymkhana. Det finns vilja i den där blicken och en jävla vinnarskalle.

Jag undrar vad hon gör när hon inte rider men jag får (som så ofta med hästtjejer) inte något vettigt svar. Svaret blir istället att hon rider, jobbar som ridlärare på Alleby och bloggar om hästar (www.tacc.blogg.se). OM det finns någon tid över så går den åt till pojkvännen. Med andra ord en helt vanlig prioriteringsordning bland hästtjejer.

Det är snart VM i Mounted games på Nya Zeeland och jag frågar varför hon inte satsar över VM. Det är ju grymt coolt att åka dit. Carro tittar på mig som om jag vore en idiot (vilket jag är) och säger att det är ganska så rejält dyrt att åka dit. De tävlande får bekosta allt själva, det bidrag som de får räcker inte ens till anmälningsavgiften.

Det där är en fråga som jag skall ta upp med förbundsledningen. Om man lägger pengar på att skicka folk till Hong Kong som inte har en chans att ens komma bland de 20 bästa så borde man kunna skicka folk till Nya Zeeland som faktiskt har en chans att vinna. Tyvärr är Gymkhana i Sverige på väg nedåt. Det finns bara fem klubbar i Sverige och tävlingarna är numera få.

Jag tackar Carro för hennes tid och släpper iväg henne. Imorgon skulle det kunna ha varit en helt vanlig dag i hennes liv, men det är det inte. Imorgon är den första dagen på hennes nya karriär som hoppryttare för idag var hennes sista dag som landslagsryttare i gymkhana. Hon lämnar Scandinaviums rampljus bakom sig, men jag kommer alltid att minnas den blonda tjejen med ett fighting face och en vinnarskalle som inte går av för hackor.

Ikväll är det fest för alla ryttarna ute på Alleby och hon börjar sitt nya liv imorgon med en dag ledigt. Det kan hon väl vara värd efter en ansträngande intervju med sitt fan Havrepappa.