Var finns den röda tråden?

Som Grand Prix-domare blir man sällan ombedd att döma lätta och medelsvåra klasser. Det är synd, för jag tror att det vore bra för sporten om erfarna domare, som vet vad som krävs för en vidare utveckling, fick sätta normen för hur man skall se på bedömningen av dessa nivåer.
 
Eftersom jag under vintern ägnat en del tid åt diskussioner med domarutbildarna, har jag också både dömt och sett en hel del av de här klasserna. Om jag tidigare varit förvånad över det stora antalet ryttare under 60%, så har jag nu fått förklaringen. För vad man ser är ett stort antal ryttare, som inte verkar ha någon uppfattning om vad de håller på med. Man ser inte någon linje i deras ridning. Man ser många ekipage, som styr runt utan att göra en enda halvhalt eller parering under hela programmet. Dessutom ofta i ett högt och obalanserat tempo, vilket omöjliggör ett korrekt utförande. Även i de lätta programmen krävs att man rider hästen med eftergift och i balans i ett för ekipaget väl avvägt tempo.
 
Det slarvas oerhört med vägarnas rätta ridande. Detta är inte något självändamål utan skall visa, att ryttaren rider sin häst på ett sätt, som gör det möjligt att göra korrekta hörnpasseringar, rida på angivna punkter och förbereda rörelser och vändningar. Dert värsta är att man hos dessa ryttare inte ser någon tendens till att de ens försöker att rida rätt. När man sett över halva klassen rida på detta sätt börjar man fråga sig: vad beror detta på? Det beror inte på hästmaterialet, för många sitter på för denna nivå mycket bra hästar.
 
Man får utgå ifrån att alla, som rider en tävling vill göra en så bra insats som möjligt. Svaret måste bli att ryttarna inte vet vad som krävs och hur de skall utföra det. Alla kan göra misstag i ett program. Men när nästan hela programmet är ett misstag blir det allvarligt. När man ser detta tycker man synd om ryttarna, för man ser att de många gånger med ganska enkla medel skulle kunna förbättra sina prestationer avsevärt.
 
Nästa fråga blir: Var finns tränarna och vad lär de sina elever. När man frågar sägs det att en del ryttare inte har någon tränare. Om detta är fallet, får man skylla sig själv.
Men flertalet tävlande har väl förmodligen hjälp av en tränare. Då har dessa tränare all anledning att analysera sitt arbete. Tränarens absolut viktigaste uppgift på alla nivåerär att lära ryttaren att rida sin häst med eftergift (på tygeln) och i balans i ett väl avvägt tempo. Dessutom måste man träna programridning. En del ryttare ser ut som om det är första gången de rider det aktuella programmet. Även om det inte är det, så har det tydligen tidigare skett utan riktiga instruktioner.
 
Tränarna bör betänka att deras skyltfönster utåt är ryttarnas prestationer på tävlingsbanan. Det vore kanske bra, att tränarnas namn tillhörde ryttarens anmälan.
Det finns kanske också ryttare, som startar på tävlingar som deras tränare inte känner till, eller har avrått ifrån. Detta skall naturligtvis inte accepteras av tränaren.
 
En del ryttare rider för flera tränare vilket på många sätt är ett tveksamt system. Och vilken tränare har då huvudansvaret i samband med tävling? Det är en sak om två tränare samarbetar om ett ekipage. Men man ska inte tro, att man på denna nivå kan plocka olika "guldkorn" från flera tränare. För det krävs det mycket stor egen erfarenhet.
 
Detta var mycket kritik.Men eftersom den bra ridningen på denna nivå är en absolut förutsättning för att vi skall kunna utveckla en bra kvalitet i högre klasser, måste vi våga se sanningen i vitögat och inte skygga för verkligheten. Man kan inte heller säga att när man rider dessa klasser mer för "nöjes skull" utan ambitioner att nå toppen, så behöver det inte vara så allvarligt. Men det är det visst. Av hänsyn till dressyren som sport och inte minst till hästens välbefinnande måste man tillämpa de krav, som är ställda och anpassade för varje svårighetgrad.
 
Slutligen skall det sägas att det förutom de ritter jag nu diskuterat även finns många, som rider mycket bra i dessa klasser. När man anlalyserar de ekipagen finner man att de antingen är erfarna ryttare eller har välrenommerade tränare.