Reflektioner om dressyren i Falsterbo

I februari tävlade jag sist i dressyr med Enjeitado. Han kändes jättefin och var på hugget, han är inte den mest spektakulära gångartshäst, men går i fin form och takt. Jag fick nästan ont i magen när jag såg ett par av de andra ekipagen vi skulle tävla mot. Kort i halsen, stenhårt åtdragen nosgrimma, vevande framben men bakbenen hängde inte med utan fick en egen takt.
Ryttarna satt och pumpade på så att hästarna var helt löddriga innan de gick in på banan. Jag och Ernst gjorde absolut inte vår bästa ritt, men det kändes rätt bra. Vi fick 62 % medan den som satt och härjade värst på framridningen vann klassen på 69.
Det var inte att jag tyckte mina poäng borde varit högre, men den som vann red inte hästen i en korrekt form, takten som är först på utbildningsskalan verkar domarna ha missat och hästen (trots hårt åtspänd nosgrimma) gick ganska ofta och gapade då trycket i stången blev för mycket.

 
Efter fyra dagar i Falsterbo är jag förtvivlad över att se att det är tio gånger värre än ryttaren som vann min klass i februari.  Det kom några ritter där ryttaren satt i lodrät sits, hade mjuk kontakt i tyglarna med hästar som såg avspända och glada ut. Tyvärr var de inte fler än vad jag har fingrar. Jag har fotat nästan alla ekipage (ej Gina tricot-klasserna eller söndagens klasser) och har tänkt publicera de flesta av bilderna. Jag vill inte hänga ut eller kränka någon så därför har jag klippt huvudet på ryttarna och i många fall är det bara på hästen huvud och hals. Jag har inte tagit med bilder som har varit i ett "dåligt" moment där hästen tex står på frambenet i galoppen eller liknande. Det är bilder, men de talar sanning om hur majoriteten av ryttarna red på Falsterbo. Jag vill inte att detta ska bli ett hat-inlägg, utan öppna ögonen på de som kanske inte vet hur man ser om det är korrekt eller inte. När nästan alla ryttare på tävling rider såhär blir det till slut normalt. Vissa hobbyryttare kanske börjar tänka att de gör fel och borde hålla i lite mer och sätta mer tryck i hästana för att vinna MSVC. Det blir en norm att hästarna ska gå med huvudet bakom lod och att ryttarna ska sitta bakåtlutade (diagonal sits?).

Vi såg en clinic med en välkänd dressyrryttare som hjälpte unga ryttare på olika nivåer. Det jag reagerade mest på var att denne enbart pratade om hästens framdel. Jag tror bakben nämdes en gång under 45 min - 1 h. Ingen korrigering av ryttarnas sits, utan det handlade mest det om vad hästen skulle göra/acceptera/lyssna. Det är ju vi ryttare som måste göra en massa saker och inverka och sitta för att hästen ska gå bra och utföra det vi vill. Uttryck som "Du kan inte bara lyfta huvudet på hästen, du måste även lyfta bogen" har jag aldrig läst i någon bok. Hur i hela friden ska man lyfta bogen på hästen? Något som var väldigt viktigt för sporten var att vi måste tänka på att hela tiden producera nya grand prix hästar, detta kommer ta sporten framåt. Hur vore det om vi istället för att producera började försöka få det vi har att hålla längre genom vettig träning och upplägg.

Innan bilderna vill jag visa er vad som står i TR om ryttarens sits och hästens form. Detta är inte hela texten, men gå gärna in på SVRFs hemsida där kan ni hitta dressyrens TR. Det står väldigt utförligt om hur alla rörelser ska ridas m.m.

I TR står det såhär om ryttarens sits:

 "Axlar, höfter och hälar ska vara i ungefär samma lodlinje. Ryttaren ska sitta väl ned i sadelns mitt över hästens mittlinje och med höfterna lodrätt över sätet. Lår och underben ska vara sträckta nedåt och måttligt om-vridna. Händerna hålls med tummarna som högsta punkt och med cirka en handsbredds mellanrum i sidled. Händerna ska vara låga, fria och burna så att underarmarna bildar i det närmaste raka linjer med tyglarna till hästens mun."Det är jättesvårt att lära sig rida och dessutom bli riktigt duktig. Det tar åratal av träning att få en korrekt och följsam sits. Tyvärr är vissa hästar så otroligt tåliga och generösa att de accepterar det mesta, även att gå ett grand prix program med någon som håller i sig i tyglarna och sitter tungt och emot rörelsen. Tänk att sitsen ska följa, inte sitta emot eller trycka fram. Du kan göra så otroligt mycket med sitsen. Tex vinkla om bäckenet för att piaffera, dra bak ytterhöften och vrida in axlarna för att få böjning/sluta eller ta fram händerna en halv centimeter och hästen suger tag framåt i en ökning. Det är så hjälperna blir näst intill osynliga och det blir vackert att titta på. "Den huvudsakliga kontakten med hästens mun måste, vid ridning på kandar, vara med bridongbettet."   Ni kommer själva se på bilderna att riktigt så var det inte... En enkel lösning till förändring vore att ta bort nosgrimman i grand prix klasserna. Eller åtminstone införa det mätinstrument som är framtaget, två fingrar mellan nosrygg och nosgrimma. Men det lär ju inte hända imorgon. Nosgrimman finns där för att utbilda hästens mun. När den gapar ska nosgrimman ta emot och när den har munnen stängd ska den knappt kännas. Syftet är alltså inte att hålla munnen stängd, men det är hur den oftast används idag."En god form kännetecknas av att halsen reses upp utan tvång och bildar en välvning från manken till nacken, som blir halsens högsta punkt, samt att nosen kommer något framför lodplanet. I det ögonblick ryttaren anbringar hjälperna för att uppnå en tillfällig och övergående samlande effekt, kan nosen komma i lodplanet. Välvningen av halsen står i direkt proportion till samlingsgraden."Formen verkade inte ha någon betydelse för domarna. Jag såg 5-åringar gå i grand prix form eller bakom lod och många fulhalsar som ett resultat av dålig träning. Hästarna ska bli vackrare med träning, inte se tarmiga ut med bruten hals och rygg som en hängmatta. Jag tror att ett av de stora problemen är stressen med unghästklasser. Vissa hästar är inte redo att gå st georg när de är 7 eller göra rena byten när de är 6. Här i Portugal ligger nivån ett snäpp under för varje ålder och det finns inga ridna klasser för 3-åringar.
Vad som händer hos många som rider "modern dressyr" är att de sätter en jäkla fart på hästarna. De ska kuta på framåt. Sedan håller man i dem i tyglarna samtidigt som man driver på framåt. Med all den spänning och energi man har satt så kommer hästen så småningom att börja kasta fram frambenen och få denna spektakulära trav som ibland kallas för balanstrav. Men eftersom man håller så mycket i tyglarna kan inte hästen komma in med sina bakben under kroppen utan bakbenen går i en långsammare takt. Bakbenen ska skjuta på och bära upp samt vara aktiva. Det man kan titta på för att se om det är en korrekt trav eller inte är givetvis hästens form, ser den ut att ha sin egen balans eller kommer den stå på näsan om ryttaren släpper i tyglarna. Takten, går fram och bakben i samma takt eller ser det ut som att hästen är i två delar. I ökad trav ska de diagonala benparens skenor vara parallella och hästen ska visa påskjut. Alltså inte framben rakt ut och oförändrad stegläng bak. Hästen ska täcka mark!

Piaff

"Allvarliga fel:

Oklar diagonal fotflyttning

Oregelbundna eller konstlade steg med bak- eller framben (inte

i jämnhöjd) eller dubbelsteg.

Hästen rör sig bakåt i samband med piaffen.

Breddade steg med fram- eller bakben.

Korsande fram- eller bakben.

Svängande fram- eller bakdel.

Överbelastning av frambenen (bakbenslyftet högre än fram

-benslyftet).

Överilad och/eller oregelbunden rörelse utan spänst.

Alltför mycket framåtgående i piaffen, obetydlig rörelse framåt

räknas som mindre straff."

Det var inte många ryttare som gjorde korrekt piaff. Detta beror helt enkelt på att hästarna som rids på detta vis går på bogarna vilket är motsatsen till samling. Vissa talagfulla hästar lär sig att trava på stället, men det avslöjas alltid i någon av ovanstående punkter. I piaffen kan man tänka att hästen ska se ut att kunna gå upp i levad och att ryttaren bör kunna lätta av helt i tyglarna eftersom piaff är högsta grad av samling så hästen har mest vikt på bakdelen (som ska sänkas, inte höjas i piaffen). Var förvånad över att två helt olika piaffer kunde få samma poäng av domarna. Vad är det de vill ha egentligen?

Det har blivit en ond cirkel hela dressyrsporten. Tävlingsarrangörer fixar sponsorer som i sin tur har sina profilryttare med på tävlingen som vill ha bra poäng. Arrangörer väljer ut domare som vill behålla sitt namn och fortsätta dömma (även fast det inte är enligt TR). Publik betalar inträde och vill ha show (fast jag tror att det är mindre publik idag för att det ser ut så som det gör. Hade dressyren varit vackrare slår jag vad om att det varit nästan lika fullsatt som på hoppningen). Ryttare som får höga poäng fortsätter med samma ridning och nya talanger tar efter sina idoler. Veterinär tjänar massa kosing på att åka runt och behandla hästar som inte pallar den tuffa träningen. Hästägare och uppfödare förväntar sig resultat av ryttarna. Hästar säljs och köps och det ska hela tiden produceras nya. Jag vet inte riktigt vad som ska till för att det ska bli förändring, det är så ingrott i hela systemet. Jag tror knappast att mitt jättelånga inlägg kommer göra skillnad, men nu kan jag iallafall sova med gott samvete. För de som drabbas i slutändan är hästarna.

Jag har lovat mig själv en sak och jag skulle vilja att alla som läser detta lovar sig själva också. Jag vet att det inte är lätt och det tar tid, men låt oss försöka bli så bra ryttare det bara går enligt de klassiska principerna. Vi ska jobba med vår sits, korrekt inverkan och inte bli för fokuserade på att vinna rosetter. Vi ska ha roligt när vi rider, le och lyssna på hästen. Det ska se harmoniskt och vackert ut när vi rider och det ska aldrig gå att ta ett endaste kort där hästen ser ut som på de bilder jag visat er.

Kram

Astrid