Naturlig förvirring kring hästens tänder!

Hej hopp hallå!

Ny vecka och nya tag! Det är full fart i skolan och denna vecka har jag (Bella) tenta i kirurgi. Karro har en lång kurs med tenta först i November med det gör att tentan blir desto större.

Några föreläsningar som jag tyckte var oerhört intressanta under föregående vecka var:

*Digestionsapparatens sjukdomar häst (ffa kolik)

*Odontologi (hästens tänder)

*Sårskador och antibiotikabehandling.

Som ni ser så rör de flesta föreläsningar som jag gillar hästar, men några föreläsningar om smådjur var också mycket intressanta. Framför allt de vi hade idag om tänder på hund och katt samt leversjukdomar.

By the way, my new bible:

Det är så fascinerande när man läser om djurens tänder eftersom det är så oerhört mycket mer komplext än vad jag insett tidigare. Mycket passande att Hippson samtidigt lagt upp artikeln om tandläkaren Håkan Danielsson som vidareutbildat sig på SLU. Det har dock varit en del ny fakta, svår att ta in för en dressyrtjej som jag. De nya rönen (som vi får lära oss) är att man inte längre ska raspa hästens tänder, endast om man har ett problem som inte går att åtgärda på annat sätt. Med annat sätt menar jag till exempel: Häst som har sår små sår i munslemhinnan pga att den är vass i kindtänderna precis där tränset/nosgrimman sitter. Denna häst ska ej raspas utan man ska flytta/ändra på utrustningen. Man ska heller inte dra åt nosgrimman eftersom den kommer att göra att en häst som är vass i munnen får sår. Att vara vass är alltså helt naturligt och enligt ny forskning är det snarare fel bett och utrustning som bäddar för problemen. Hästar som går på stäppen har inte sår i munslemhinnan trots att de är vassa i munnen. Det här med att raspa hästen en gång/år eller raspa den för att den är "lite vass" är alltså HELT ute enligt vad vi får lära oss. Skolan har nu slutat helt med att lära ut tandraspning till studenterna!

Men...jag och min dressyrhäst då? Jag rider på kandar (smalt tredelat bett och välanpassad relativt smal stång med medellånga skänklar), hur ska jag göra? Ska jag ta av nosgrimman eller strunta helt i att spänna den? Utan nosgrimman får jag ju inte tävla? Jag upplever själv att om nosgrimman inte alls är spänd så får jag ta mer i munnen på hästen. Detta är ju inte heller bra eftersom det också kan ge skador på hästens tänder samt mun. Eller ska jag raspa bort de där vassa kanterna en gång i halvåret för att hindra tryck på slemhinnan? Jag måste erkänna att jag själv är väldigt förvirrad i denna debatt och det ska bli kul att vara med på tandundersökningar i skolan snart, så jag får se riktiga exempel, och får se vad expertisen rekommenderar till tävlingsryttarna.

Som vår lärare sa: "det är alltid svårt att ta in ny fakta i början och det kommer ta tid innan människor vänjer sig". Det verkar dock inte som att "världen" är helt eninga i denna tandraspningsfråga - det märker jag inte minst när jag pratar med veterinärer runt om i landet samt studenter som pluggar i andra länder. De får många gånger lära sig andra saker än oss.

Hur som helst så är det ju trots allt så att hästens tänder till slut "slutar växa" och har du raspat bort emajl så kan den inte nybildas. "Hur kan man ens få rida med bett i munnen när vi ser hur mycket skador det kan ge?" frågade en elev. Svårt det här...och jag känner ibland att jag som tävlingsryttare och student står lite "mittemellan" i debatten då jag försöker förklara  att man inte alltid kan rida runt med grimma och långa tyglar, även om det vore det bästa och mest naturliga för hästen! Vi kanske inte ska rida alls utan bara låta dem gå på en stor grön äng, precis som i det vilda?

Veterinärstudenterna får återkomma i frågan när vi har mer information och mer praktiska exempel. Sen ska man inte glömma att våra lärare i skolan är oerhört duktiga och har forskat i åratal på all fakta de förmedlar. En sak är säker: de säger aldrig något till oss utan att ha minst ett dussintal studier att backa upp med.

Förra veckan innefattade även en del övningar: Nedan ett kort från Obstretik (låda-kursen) på min kursare Maja, där vi tränade på att dra ut kalvar och föl som låg fel i livmodern. Inuti lådan finns en konstgjord livmoder i läder. I lådan läggs kalvar som av nån anledning avlidit eller varit dödfödda och som vi får träna med. Det finns ett gäng olika instrument och tekniker som man kan använda sig utav för att få ut dem. I värsta fall så tvingas man även avliva dem inuti och såga ut dem mha sylvass ståltråd. Detta fick vi träna på sista dagen av 5, när vi provat alla möjliga fellägen. Vissa tyckte att detta moment var emotionellt jobbigt eftersom man i praktiken kan tvingas göra detta på en levande kalv för att rädda kon. Samma gäller på häst.

Det var dock inte bara negativa känslor på förra veckans övningar. Jag fick mig även en blöt puss av denna söta fluffis efter att jag tränat på att känna prostata. En av lärarkårens hundar som jag tillstånd att fota:)

Ytterliggare sötnos (en av skolans beaglar) som snällt ställde upp på bukpalpering. D.v.s klämma och känna på buk och dess inre organ.

Kram o hej från Bella

Ps. Karro hälsar att hon återkommer inom kort. Hon är visst upptagen med nån form av trasig bil men hon hälsar så gott att "lilla blå" är den bästa bil hon någonsin ägt, trots att den nu är på väg till skroten. Finns tydligen mycket känslor i en liten plåtlåda på hjul. Ds.