Dessa senskador!

Hallå, Izabella här!

Lördagens phlugan-fest var mycket trevlig och det var framförallt kul att träffa älde veterinärer som gått igenom precis samma sak som jag och Karolina gör nu. Man får alltid höra nån berättelse om deras första sommar som distriktare när de lyckades förlösa den där kalven eller var tvugna att rulla en ko. Ja mycket har vi kvar att lära...

Nu blir det senskador! Alla har vi säkert hört talas om en häst med senskada. Kanske för att det är en av de vanligaste anledningarna till nedsatt prestation hos tävlingshästar idag. Men vad vet vi egentligen om senskador och hur hittar vi dem, och hur behandlar vi dem? Detta finns det hela avhandlingar om men jag ska försöka skriva lite viktig fakta som vi hästmänniskor kan ha nytta av:

För att någorlunda förstå något om senskador kan det vara bra med en översiktlig bild på anatomin. Detta är en bild av Stina Quarnström, equiart som visar de "viktigaste" senorna för oss att känna till. 1. Ytliga böjsenan 2. Gaffelbandet 3. Djupa böjsenan 4. Ytliga tåsträckaren. Det är framförallt senorna på baksidan av benet 1,2,3 som skadas vanligtvis.

De två vanligaste anledningarna att hästar får senskador är

1. Ensamma översträckningar vid ett tillfälle

2. Mikroskador där några senfibrer i taget går sönder och tillslut ansamlas till ett större område med mindre täthet.

Skador på ytliga böjsenan, djupa böjsenan och gaffelbandet skiljer sig lite men nu skriver jag generellt om senskador. Skadorna diagnosticeras via kliniska symptom på värme, svullnad, smärta och hälta (inte alltid hälta) och konfirmeras oftast via ultraljud. När man konfirmerar skadan så kan man inte vara säker på om den uppkom via en enstaka översträckning eller om man gradvis fått fler och fler fibrer att gå av vilket tillslut gett upphov till en skada med kliniska tecken. Jag ska också nämna att skador på senorna längre ner,  i kotsenskidan eller vid senornas infästningar kan vara svåra och ibland omöjliga att se på ultraljud och då kan man behöva göra en MR-undersökning. Det är dock inte lika vanligt med skador där men det kan hända. Så bara för att man inte har de vanliga tecknen på senskada så kan alltså senan vara drabbad fast på ett ställe som vi inte kan se med blotta ögat.

Om man vill jämföra med något så har jag en lärare som en gång sa till mig att man kan tänka på ett elastiskt gummiband. Tänk er ett gummiband som sträcks ut. Detta band är elastiskt men starkt, men om man översträcker det blir det små sprickor i gummit. Om man fortsätter att sträcka i det läget så kommer dessa små sprickor till slut att gå ihop till ett gemensamt försvagat område, som inte är lika tätt. Det är samma sak med hästens senor. Senor går naturligt sönder lite hela tiden när vi tränar. Enstaka fibriller som det kallas, går av, men repareras igen av kroppen. När nedbrytningen går fortare än bildandet av nya fibriller får vi en skada. Se bilden nedan på EN enstaka skadad fibrill. Detta är varför det är så viktigt att hästen får återhämta sig mellan kraftiga ansträngningar då man tänjt ut senorna.

Hur förebygger man då senskador? På konferensen i Danmark förra helgen så redovisades flertalet studier på unga hästar och deras senor. Det man kom fram till var att hästarnas senor stärktes fram till att hästarna var ca 2 år gamla, sedan började en gradvis försvagning eller nedbrytning som håller på ända tills hästen dör. Detta låter ju ganska deprimerande eftersom jag många gånger hört att man ska "ut o skritta på asfalt för då stärker man hästens senor". Enligt nya studier verkar det inte som att man kan stärka hästens senor när den gått över en viss ålder (ca 2 år), utan snarare som att man genom varierande underlag låter senorna återhämta sig. Glöm dock inte att muskler kan stärkas och ju mer belastning de tar, desto mer avlastas senorna. Å andra sidan så kan man ju se det som att senorna stärks när de återhämtar sig eftersom nya fibriller byggs upp. Senan blir dock aldrig lika stark igen som den var innan nedbrytningen började.

Det forskarna kollat var om var om man kunde "skjuta fram" denna period när nedbrytningen började. Det visade sig att man inte kunde skjuta fram perioden, men att hästar som gick ute i hagen och fick skutta runt i kuperad terräng mellan 0-2 års ålder fick ett bättre utgångsläge när deras senor väl började brytas ner. De hann bli starkare fram till 2 års ålder jämfört med hästar som inte gått i hage, och hade därför starkare senor. Det var dock ingen skillnad i styrka om hästarna även tränades mellan 0-2 år. Det verkar helt enkelt inte som att vi kan påverka hur starka senor hästarna får med träning, men vi kan låta dem vara ute i hage och skutta runt fram tills att de fyllt ca 2 år. Efter det spelar det mindre roll hur mycket hästen rör sig, sett till enbart senor.

Men hur omsätter vi all denna forskning och fakta i praktiken?

Det allra viktigaste verkar vara att unghästar mellan 0-2 år ska få vara ute i hage och skutta runt så mycket som de behagar. När de väl blivit inridna handlar det om att vi ryttare ska ge senorna optimala förutsättningar genom bra underlag, bra skoning och ordentliga återhämtningar mellan tuffa träningspass. Med bra underlag menas ett relativt fast underlag men med bra svikt. Hårda underlag skadar senor men för djupa underlag gör att senorna tänjs ut och ökar risken för översträckning. Det verkar som att de där senorna aldrig är nöjda? :)

Som ryttare måste vi också bli bättre på att känna igenom hästarnas ben och ha en översiktlig koll på hästens anatomi. Jag har själv missat en skada i djupa böjsenan på en av mina hästar innan jag började plugga till veterinär. Min häst var inte halt och som tur var hade jag min gode vän och equiterapeut Caroline Stenman ute, som direkt skickade mig till en veterinär för undersökning med ultraljud. Min häst var svullen mitt på skenan på baksidan av frambenet (palmart på veterinärspråk) och alla jag frågade om råd sa "äsh, är han inte halt och bara lite svullen så är det säkert ingen fara". GLÖM INTE att hästar inte måste vara halta av senskador. Nästa gång du har en veterinär ute, be han eller hon visa hur man  känner igenom senorna på din häst och var man ska kolla. Man kan faktiskt hindra att en skada blir större om man upptäcker den i tid.

I Danmark diskuterades även nya behandlingar såsom Stam-cells terapi, PRP (Platelet rich plasma) samp IRAP. Det som verkade mest positivt var Stam-celler. Mekanismerna är för komplicerade för att gå in på nu men alla behandlingar går i princip ut på att bygga nya tenocyter (senans celler) men ändå behålla elasticiteten i senan. Detta är just dilemmat med senskador - det verkar som att att man får dem att läka men att den nya vävnaden som bildas inte är lika elastisk som den var innan. Man får en stark ärrvävnad men den går inte att tänja ut lika mycket. Detta gör att det blir lättare för en ny skada att uppkomma, ganska logiskt.

Om någon vill grotta ner sig så finns det massor att läsa. Ett tips är kandidatarbeten som jag och 3 andra elever i min klass skrev för att få våra batchelorsdegree i veterinärmedecin. Jag skrev om gaffelbandsskador och i mitt arbete finns lite mer info om några av de nya behandlingarna ovan:

Mitt: http://stud.epsilon.slu.se/2770/

Elin Hedin: http://stud.epsilon.slu.se/2717/

Maja Wiklund: http://stud.epsilon.slu.se/2656/

Malin Fyhr: http://stud.epsilon.slu.se/2618/

När ni fått fram sidan, klicka på PDF för att se hela arbetet.

Idag hade vi föreläsningar om intensivvård och bandageringsövning på eftermiddagen (se bild nedan). Idag fick jag också klart att jag ska jobba extra på Strömsholm Specialistdjursjukhuset häst över jul och nyår. Åhh vad kul det ska bli! Det är nog bara en veterinärstudent som är så pass galen att hon ser fram emot att jobba på julafton. Jag har jobbat där 3 sommarlov i rad nu och man lär sig aldrig så mycket som på jobbet...

Sov gott! Ps. Karolina har tentatider och ligger nergrävd i böcker ettag framöver ds.