Lösdrift på ridskola?

Min granne Carin och Carro gjorde sin praktik på Skellefteå ridklubb, och när de ändå var i krokarna så passade de på att göra ett studiebesök på Piteå ridklubb, som har sina hästar på lösdrift.

Så nu ska Carin gästblogga om sitt besök där, enjoy!

Uppe i norr har de snö minsann! Här är gången från stallet och ner mot de båda lösdrifterna, en för ponny, och en för häst.

Där möttes vi av ett gäng till synes väldigt glada hästar.

Ett av de problem som man måste lösa vid lösdrift är utfodringen. Här är alla hästar försedda med en halsrem med ett chip. En dator programmerades med hur lång ättid varje häst skulle ha, och chippet lästes av vid foderstationerna. Genom att man vet hur lång tid det tar för hästen att äta ett kilo, så kan man räkna om foderstaten till minuter. Sedan får man anpassa tiden utifrån om respektive häst äter snabbt eller långsamt.

När hästen gick in i grovfoderstationen, så lästes chippet av och när den inprogrammerade ättiden var slut, så fälldes en liten lucka upp så att hästen inte kunde äta längre, och fick gå ut. Ättiden var styrd så att de kunde gå in och äta när de ville, men inte hur länge som helst. På så vis spreds ättiden ut över hela dygnet, utan att bli för kort ändå.

Utgången från foderstationen är alltså i framkant, till höger i bild, så hästarna behöver inte backa ut.

Här är datorn där allt styrs ifrån. Om dom märkte att en häst gick upp eller ner i vikt, så kan man enkelt gå in och ändra ättiden och på så vis reglera foderintaget. Datorn förvarades utomhus, i en grovfoderstation, inlåst i en isolerad och uppvärmd låda för att klara kylan.

Datorerna läses av regelbundet under dagen, för att kolla så att hästarna verkligen har ätit 100% av sin ättid. Många tycker säkert att det låter otryggt att lägga över utfodringen på tekniken, men det blir snarare säkrare och mer exakt, eftersom man hela tiden kontrollerar systemet.

Ligghall, för tillfället är det spån där inne eftersom halm i princip var omöjligt att få tag på. De tyckte att det fungerade bra i alla fall. I motsatta hörnet, som tyvärr inte syns på bilden, finns det också en invänjningsbox för nya hästar. Genom den kan de bekanta sig med flocken innan de släpps ihop, och på så vis minska skaderisken.

Uppvärmd vattenkopp. Stationerna på lösdriften var utplacerade på olika ställen i hagen, så att hästarna uppmuntrades till att röra på sig.

Personalen upplevde att hästarna hade blivit lugnare och mer harmoniska sedan de införde lösdriften. De fungerade bättre på lektionerna, och hästarna var inte sura på varandra eftersom de kunde göra upp i hagen.

Vår upplevelse var att hästarna var väldigt glada och verkade må mycket bra!

Så till stallet då, för ett sådant måste man naturligtvis också ha. Alla lektionshästarna hade egna spiltor där de stod under lektionstid. Hästarna togs in drygt en timme innan lektionstid, och släpptes ut när de hade jobbat färdigt. Spiltväggarna är gjorda av ett plastmaterial som är väldigt lättskött och hållbart. I gången ligger en gummimatta som dämpar ljudet och minskar halkrisken.

Skötselspilta, ser ut som en helt vanlig spilta med spån, krubba och vattenkopp.

Hästarna fodrades för tillfället med kraftfoder och mineraler när de stod inne, eftersom kraftfoderautomaterna ute på lösdriften inte var i bruk ännu.

I sadelkamrarna, en för ponny och en för storhäst, var det ordning och reda.

Varje ponny hade en egen symbol, så att barnen som inte kan läsa också kan känna igen sin ponnys hängare.

Varje häst har sin egen ryktlåda.

Torkrummet var väl tilltaget, det blir ju en del blöta täcken så klart.

Som ni märker är hela anläggningen väldigt välplanerat och genomtänkt! Den här ridskolan är ett exempel på att system med lösdrift kan fungera bra även på en ridskola, men det är skillnad på lösdrift och slödrift. Det krävs så klart mycket kontroll och underhåll, men förhoppningen med systemet är att de ska få gladare och friskare hästar, som får leva ett naturligare liv än vid traditionell hästhållning.

Stort tack till Piteå Ridklubb för besöket! Deras hemsida hittar du här.