Positive reinforcement

Cavat BTB och jag under ett gymnastiseringspass.

Våren har knackat på dörren ett tag, men nu kan gräset och träden inte längre hålla in grönskan. Hästarna njuter av detta smörgåsbord. De stannar upp, tar en tugga på en kvist och drar med sig en gren. Alternativt tvärstannar, låtsas lyssna på något för att därefter rutinerat rycka tyglarna ur händerna och börja beta. Det går blixtsnabbt och jag blir fintad, men det gör ingenting för det är ett vårtecken som heter duga.

Efter vinterns gymnastisering är det härligt att känna hur hästarna har blivit starkare, rakare, smidigare och befäst sin arbetsform. Jag känner en inre optimism gällande utvecklingen av stallets hästar. Det känns som en vårknopp som precis skall brista ut till ett vackert blad.

Jag har tagit tid på mig, grundridning och gymnastisering har varit mitt fokus. Jag är hyffsad på att hoppa på hästarnas talang, så långt det räcker och solen skiner. Jag har segrat med unghästar såväl på Breeders i Flyinge som i Falsterbo, men det lockar inte alls längre. Jag brinner för den vardagliga grundliga ridningen av de äldre tävlingshästarna, där ingenting lämnas åt slumpen. Som regel kommer hästarna i min träning relativt unga, fyra till sex år, men det händer att vi satsar på en och annan äldre häst.

De äldre hästarna jag får i träning har ofta så invanda ridrelaterade rörelsestörningar, snedheter eller befäst oärlig framåtbjudning att de inte kommit i närheten av sin fulla potential. Jag vet att det inte är något nytt och jag vet att mina hästar under åren inte alla varit några mästerverk. Snart femtio år gammal ser jag det så tydligt, som sägnen säger:

”Ryttarens högt ställda mål kan ej påskynda naturens gång.”

Detta känns mer aktuellt än någonsin. När jag påbörjar arbetet med en ny äldre häst, jobbar jag med utgångspunkten att hästens hoppvilja utgår från inre glädje och bjudning. Jag har som mål att rida hästen så att den blir avspänd och lösgjord i balans, för att sedan ge den vackra anridningar där den hoppar genom sin kropp. Att hästen är sund är en förutsättning och något jag är noga med. Förr eller senare kommer hästen då att få en gålust och hoppglädje. Om inte, så är det ingen hopphäst.

Efter ett antal förfinade anridningar spetsar hästen förhoppningsvis öronen och intresserar sig förtroendefullt för hindren, samtidigt som den mer eller mindre balanserar sig själv under en rytmisk framåtridning. Då blir hoppningen enkel och hästarna älskar sin atletiska uppgift. Jag vet att det kan låta förenklat, men jag skriver som jag tänker och känner. 

Framgång över tid kräver alltid ett ömsesidigt förtroende.

/Jens