Att var bäst när det gäller

Jag själv tillsammans med lagkamraterna Henrik, Angelica och Rolf-Göran efter EM-finalen i Herning 2013. FOTO: Roland Thunholm
  
Att vara bäst när det gäller är ett klassiskt påstående, som inte alltid är lätt att leva upp till. Den senaste tiden har jag följt många ungdomar som tävlat under press i laghoppningar och mästerskap. Till min glädje kan jag konstatera att fenomenet mental träning äntligen har krupit ur garderoben, att ta hjälp är inget att skämmas över.
Alla människor blir mer eller mindre nervösa. Det är först när man kan hantera nervositeten som den mentala förmågan kan utvecklas och nå sin maximala kapacitet.
  
När jag var i deras ålder och fick frågan om jag var nervös, då ljög jag och försökte låta oberört kaxig när jag svarade:
”Nej, jag blir inte nervös”.
I själva verket undrade jag i mitt stilla sinne hur jag kunde utsätta mig för något så psykiskt påfrestande. En ruggig höstkväll hade ju i stället kunna spenderats på ett mer avslappnat vis framför öppna spisen, tillsammans med goda vänner och familj, för att spela kort. I och med denna självförnekelse var det omöjligt att förbättra den mentala förmågan eller för någon annan att ens närma sig ämnet.
  
Jag har under det senaste halvåret också blivit imponerad över att många ungdomar tränar sin egen fysiska förmåga, äter nyttigt och klokt, samt är uppe på morgonen utan alltför tunga ögonlock. För mig är detta avgörande faktorer för att kunna vara bäst när det gäller.
  
På EM i Herning 2013 låg jag sexa efter första hoppningen. Nöjd och en aning exalterad väntade jag på att klassen skulle avslutas och presskonferensen dra igång. Därefter hade jag för avsikt att äta middag och komma i säng tidigt, då första rundan i laghoppningen skulle börja klockan åtta dagen efter.
Den pågående klassen ville dock aldrig sluta. Jag tänkte att jag borde strunta i presskonferensen, men var samtidigt lite för sugen på att glänsa i framgångens ljus även om mästerskapet bara hade börjat.
  
Tiden rann iväg och presskonferensen började inte förrän klockan tio. Sedan fick jag vänta på shuttlebussen in till hotellet, där jag lyckades få i mig en pizza vid tolvtiden. Äckligt pizzamätt anlände jag till rummet en timme senare. Lätt illamående kastade jag mig i sängen och kände genast hur klibbigt, statiskt och varmt det var under täcket. Jag öppnade fönstret, plockade ut filten ur påslakanet och tog en kall dusch.
Klockan gick, men sömnen ville inte infinna sig när jag låg där uppspelt, svettig, mätt och ångestfylld. Vetskapen om att alarmet skulle ringa klockan fem underlättade inte mitt försök till sömn.
  
Vid fyrasnåret somnade jag till slut. En timme senare väcktes jag av alarmets gälla ton, samtidigt som gårdagens pizza direkt gjorde sig påmind genom känslan av lätt illamående. Frukosten lockade inte alls, men jag tvingade ändå i mig lite gröt.
Vid halv sju satt jag på Lunatic. Jag kände mig irriterad, trött och stressad över insikten att min fysiska förberedelse varit en smärre katastrof. Lunatic kände direkt av min sinnesstämning och blev spänd som ett spett. Jag fick inte alls till trimningen, skrittade tillbaka till stallet alldeles för sent och fick springa runt banan vid bangången.
  
Jag kommer ihåg ångesten över att ha gått banan utan att minnas antalet språng, eller ens hur den gick. Bara att skriva om händelsen gör mig alldeles svettig. Utgången minns ni säkert. Jag hittade aldrig den där magin som vanligtvis infann sig mellan mig och Lunatic. Fem nedslag blev resultatet, som vi varken tidigare eller senare varit i närheten av.
Laget försattes under stor press i vår strävan mot medalj. Jag kände mig urusel och tankarna for igenom mitt huvud. Kan någon ta mig härifrån, så att jag slipper möta en endaste människa på vägen hem? Jag borde nog aldrig sitta på en häst igen, för sämre ryttare existerar inte i denna värld. Så kändes det!
  
Veterinärer kollade Lunatic, som travade upp likt en treåring. Att han var frisk visste jag redan, det var ju ryttaren som inte fungerade. Utmattad och med en hjärna som spelade mig så många spratt, saknade jag helt enkelt förmågan att plocka fram det jag kunde.
  
Vår dåvarande mentala coach Esther Müller sa åt mig att gå och vila. Helt utslagen sov jag i fem timmar. Därefter red jag Lunatic, som var fantastisk. Själv kände jag mig fortfarande rätt värdelös, men Esther hjälpe mig ur de negativa tankarna på ett lysande sätt. Utsövd och revanschsugen satte jag en nollrunda dagen efter, och var starkt delaktig i att Sverige tog ett lagbrons.
  
Slutsats: Sov, ät, träna och fokusera på prestationen – då kommer resultaten.  
  
/Jens