Din upplevelse är din sanning

Hallå!
  
Det finns så mycket olika saker att skriva om just nu eftersom det händer mycket i omvärlden, men i den här bloggen ska vi ju försöka begränsa oss till veteriärmedicin eller ämnen kring detta så här kommer lite tankar.
   
Jag har under ett tid funderat på ett ämne som jag tror berör många, nämligen den jobbiga upplevelsen kring att ens häst är sjuk. Nu pratar jag inte enbart om själva sjukdomen eller problemet, utan allt runt omkring. Det jag framförallt tänker på är alla människor som ska tänka och tycka hundra saker runt en häst eller ett ekipage om hästen på något sätt blivit sjuk eller halt.
  
Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur folk orkar lägga så mycket tid och energi på att lägga sig i andras problem och vara där och kommentera och framhäva sin egen expertis. Detta gäller inte bara när hästen varit hos veterinären, det gäller t.ex. hela Totilashysterin efter EM och även debatten om den fina ponnyn som vann ponny EM i dressyr och som nu ska säljas. Jag hade tänkt blogga om Totilas och ge min syn på det hela i debatten men valde att avstå när jag såg så många hemska kommentarer om Alexander Rath och de självutnämna experternas uttalanden om hans skada och hur han blivit sönderriden. Hela den debatten påminner mig om hur lite kunskaper många människor i Sverige har i veterinärmedicin - eller hur lite respekt de har för andras kunskaper. Hur som helst - nu ska jag förklara min egen teori till VARFÖR hästmänniskor beter sig som de gör, lyssna bara på det här.
  
Det händer relativt ofta att jag får jag frågan från hästägare VAD de ska säga till stallkompisarna. Vissa ringer också och vill ha kompletterande uppgifter eftersom de blivit förhörda i stallet när de kommit tillbaka från veterinären, och de har inte riktigt kunna förklara och beskriva hela besöket i detalj. Många i stallet vill veta vad som är gjort med hästen, vad felet är, hur man kom fram till det, varför det kommit osv, sen gärna lägga in lite egna spekulationer. Om något i djurägarens berättelse inte stämmer med vad stallkompisarna är vana vid då de åker till veterinären, så drar man gärna slutsatsen att hästen är felbehandlad - att den kanske har fel diagnos, eller att den borde få någon annan medicin.
  
För det första så är det bra att folk är intresserade och nyfikna, men jag upplever att det finns ett problem med att folk inte låter hästägare "vara i fred" en stund när de varit inne med sin häst hos veterinären. Det kan vara jobbigt nog att ha en halt eller sjuk häst, och att sedan bli förhörd ovanpå det om alla detaljer kan bli för mycket ibland. Det är inte bara en ägare jag fått peppa i telefonen efter såna här scenarion.
  
Problemet i detta kan vara följande: En hästägare i stallet har en häst som vi kan kalla Mulle. Mulle har vid 3 tillfällen haft kolik. Efter undersökningar kom man fram till att Mulle fått kolik pga magsår. Kolikerna kom aldrig tillbaka efter behandling mot magsåren. Ägaren till mulle har aldrig tidigare haft en annan häst med vare sig kolik eller magsår. För denna ägare så är 100 % av kolikerna kopplade till magsår. OM en annan häst i stallet får kolik så är det fullt naurligt och fårståeligt att denna ägare (som ej har annan erfarenhet av kolik) sannolikt kommer koppla även stallkompisens hästs kolikanfall till magsår. Även om undersökningar hos veterinären tyder på annat. Hänger ni med?
  
Nästa scenario: Mulle har varit trött på träning, något oengagerad i bakkärran och ibland tappat bakbenen lite bakom sig vid ridning. Efter utredning visar det sig att Mulle har ont i sina bakknän. Han är dubbelsidigt halt och behandlas för detta. Efter tillfrisknande känns Mulle fantastisk igen och problemen återkommer inte på lång tid.
  
Boxgrannen får efter en tid liknande symptom. Efter undersökning hos veterinären kommer man fram till att hästen har spatt. Detta är en sjukdom som inte alltid går att få bra men hästen provbehandlas. Hästen svarar inte på behandling och lång vila alt. operation eller avlivning blir alternativen som läggs fram. Mulles ägare går nu på ägaren till spatthästen och säger att det säkert är bakknäna som är problemet och att man måste kolla vidare där eftersom det minsann var det som var felet med Mulle och han är ju bra nu. Återigen så har Mulles matte enbart varit på klinik med en häst på hältutredning så 100 % av hennes kontakt med hältutredningar innefattar knäledsproblematik. Det blir hennes SANNING som hon innerligt tror på, även vad gäller andras hästar.
  
Och på detta sätt rullar det på. När jag började plugga till veterinär så var mitt veternärmedicinska synfält som att se geom ett sugrör. När jag gått klart skolan var det en tunnel. Nu har det blivit än mer brett och kommer förhoppningsvis fortsätta breddas än mer!
  
Obs! Sen kan det självklart vara så att hästar feldiagnosticeras men nu tar jar jag upp scenariot ovan för att lyfta en annan poäng som jag hoppas ni hängde med på.
  
Människor som haft många hästar under många år är oftast de som jag upplever är lättast att kommunicera med. Detta innefattar människor som t.ex. har ridskolor, uppfödning och stora stall. De har ofta sett mycket och har många olika scenarion med olika hästar att relatera till - de har ofta stött på många olika åkommor och vet att alla hästar inte alltid har samma fel, och de vet hur de standardiserade undersökningarna går till.
  
Jag säger det återigen - ju mer man lär sig, desto mer inser man hur mycket man INTE kan. Och desto fler hästar man ser, desto fler konstiga och ovanliga saker inser man att det finns och detta måste man vara ödmjuk inför. Ju duktigare hästmänniskor är, desto mer ödmjuka blir de, och det säger mig att kunskapsnivån på de människor som lägger sig i och ger dig elaka kommentarer i stallet är rätt låg, likaså på dem som skrev elaka kommentarer i debatterna jag nämnde ovan.
  
Så - upplevelsen med din häst är din sanning - men är den det för alla hästar?
  
  
/Izabella

- Posted using BlogPress from my iPhone